Festivalrookiens Återkomst

Chilis jurist Fredrik Lemmel hängde för andra året i rad med till Hultsfredsfestivalen. Här är hans rapport.
 

Dag 1

Känslan kom redan i bilen på vägen ned till Hultsfred. Stärkt av förra årets festivalpremiär och två rockers med bra koll som medpassagerare visste jag att årets Hultsfredsupplevelse skulle bli som filmen Armageddon, en fantastik upplevelse som man tänker på när det är tråkigt. Jag vaccinerades av att mina medpassagerare tidigt rensade cd-växlaren på Sonic Harmony, Britney och E-Type till förmån för mystiska amerikanska tunga rockband. Jag imponerade knappast då jag glatt konstaterade att –”den nionde låten är väl en cover” då svaret var att samtliga låtar varit covers.

Väl framme efter lite spännande omkörningar upprepades förra årets lågvattenmärke, att bli stoppad av polisen. Misstanken i år var inte att jag skulle deala knark som 2003 utan att jag skitit i att sätta på skattemärket, lätt fixat.


Väl på plats ville jag omgående besöka platsen som jag suttit och grunnat på under de där långdragna juristmötena och sega förhandlingarna - campingen. Var den verkligen så spännande som mitt minne. Förväntningarna infriades redan efter några minuter på plats då två riktigt hårdnackade rockers skrek att jag var punkare. Då jag kollade lite på mig själv och såg att vita skjortan med manschettknapparna råkade sitta kvar, de svarta lågskorna var på och de mörka kostymbyxorna också av bara farten följt med på Hultsfredsfestivalens camping så jag förstod jag inte riktigt vad de menade. De förklarade dock mer än gärna; att vara punkare är att vara annorlunda och på en festival är den klassiska punklooken mainstream. Rakare i ryggen gick jag vidare för att mötas av ett litet nederlag då jag bjöds på vin ur trasiga plastglas. En riktigt cool tjej frågade om jag var där för att kolla till mina kids. Hon fortsatte utan hämningar med konstaterandet att det här var festivalens första 40-åring som de bjudit på vin. Alltså, ärligt talat, visst är jag nyss fyllda 31 år, men kids och 40+, det sved. Några killar, som var i ganska dåligt skick, uppfattade att jag blev dyster och klappade mig lite på axeln och sa: ”det är ganska mörkt och vi tror att hon har tappat sina linser…” schysst, de fick mig att stanna mycket längre än planerat.


Dag 2

Lite kallsvettig lyckades jag ånyo spika ihop Chilis lilla datanätverk fem över tolv och till och med få till en webkamera på chili.se. Vid en promenad kände jag mig tvungen att bjuda ett par besökare på mineralvatten då de börjat dricka vattnet ur sumpsjön Hulingen. Träffade sedan några snubbar som hade dragit på sig kem-skyddsoveraller och gasmasker som lyssnade på Prodigy och hade sjukt kul, inget man riktigt kan förklara för juristkollegorna eller grannarna på Östermalmsgatan det måste liksom upplevas.

Kvällen fylldes sedan med Pixies och en hel del andra band. För att få bättre ordning på chilikollegorna hade jag tagit med mig ett komradio-par som i kombination med undertecknads ålder och klädstil resulterade i att flertalet campingboende trodde att jag var knarkspan. Efter att konstaterat att webkameran på Chilitältets tak inte var snodd så rundades kvällen av på backstageområdet. Det blev ett intressant besök som innefattade såväl ett samtal med två tjejer som grundat Broder Daniels fan-club som medlemmarna i gruppen Svenska Akademin. Som vanligt på backstage är det bra att hålla en låg profil som rookie och då min kunskapsnivå avseende bandet Broder Daniel är löjligt låg, lyssnade och lärde jag. Jag lovade i alla fall Akademisnubbarna att kolla på deras konsert dagen efter. Jag kände mig nöjd och glad att få upplevt ännu ett festivaldygn.

Dag 3

Inledningen på fredagen gick smidigt datorer och webkamera skötte sig exemplariskt i festivaldammet. För att öka min trovärdighet som van festivalbesökare köpte jag en tröja som smälter in lite bättre än min vanliga garderob. Av med Ralf Lauren-pikén och på med en turné t-shirt från hårdrocksgruppen DIO. Efter prisförhandling med försäljaren landade priset på överkomliga 20 spänn. Klockan ett var det dags att infria gårdagens löfte och besöka Svenska Akademin, jag överraskades av grymt skön reggae-rap och glömde snabbt bort att jag varit säker på att de körde hårdrock. Agnes, som jag trodde var någon av snubbarnas flickvän kvällen innan, visade sig vara en enorm sångerska som levererade texter precis så där bra så att man får lite rysningar. Spännande. När hon dessutom skrek ut att det kändes som en av hennes bästa dagar i livet var det med en sådan inlevelse att man blev lite tårögd, inte riktigt samma känsla man fick då Britney Spears med en mekaniskt inövad fras sa ungefär samma sak på sin konsert i Globen.

Efter lite chili-chillout med kollegorna var det dags för finalkvällen för min del (även i år slutar jag festivalen lite tidigt, oproffsigt). En ny sida av festivalen visade sig då festivalområdet förvandlades från rockfest till fotbollsfest på grund av Sveriges EM-match mot Italien. Festivalförfriskade deltagare som för bara någon timme sedan skrikigt sångtexter hade plötsligt börjat vråla ”EM-guld”. Då fotbollssjukan lagt sig kickade normalfestival aktiviteterna igång igen, nu var det dags för Peaches.

Att uppleva konserten med tjejen Peaches kan närmast beskrivas som lika delar Leila K (då hon var som bäst), en stygg Lara Croft och en gnutta WASP. Den atletiske tjejen ger besökarna en fet show och skruvar upp graden av chock för varje låt. Hon nöjer sig inte förrän hon; sjungit duett med en projicerad Iggy Pop-kopia, simulerat ett otäckt fall på scen och sprutat någon blodliknande vätska över de vettskrämda främre raderna av publiken för att sedan meja ned samtligas trumhinnor med låten Fuck the Pain Away. Jag minns att jag tänkte att festivalrock inte kan bli mer minnesvärd än detta.

Innan jag satte punkt för Hultan 2004 var jag tvungen att besöka campingen en gång till. Det är precis som när man äter chips - bara liiite till. Tror att det som fascinerar mig med festivalområdets camping är att det känns lite laglöst och farligt samtidigt som det präglas av kärlek och ömsesidig festivalrespekt kryddat med lite ”teen spirit” inte riktigt samma sak som den genomsnittlige dagen på juristjobbet med andra ord.

Det är omöjligt att inte beröras och imponeras av livet på festivalcampingen, det kommer nog att gå flera veckor innan jag slutat fundera på hur det verkligen gick med Kristin som var olyckligt kär i tältgrannen eller på killen som arbetade som bonde och som drog axeln ur led i en vild manöver.

När det gäller minnena från festivalen kommer de säkerligen liva upp en hel del långdragna möten och förhandlingar, och visst passade DIO t-shirten utmärkt under kostymen vid måndagens möte på en av Stockholms advokatbyråer

Besök gärna: